Kollektiva och kreativa processer och organisationer baserade på vänskap.

Galleri Syster arbetar med temat Vänskap i Arbete under 2022 och 2023.

Som självorganiserat galleri intresserar vi oss för det kollektiva och det gemensamma, något som fått oss att tänka vidare på just vänskap.

Galleri Syster har under 15 år erbjudit möjligheter för konstnärer att göra utställningar och delta i projekt, både i vårt gallerirum och på andra platser. Samtidigt vet vi att många konstnärer även har dubbla roller och ofta även kuraterar utställningar själva, så som oftast sker hos de självorganiserade verksamheterna. 

Hur kan ett konstnärligt samarbete se ut, och vilka väljer att samarbeta med varandra? Spelar vänskap roll i dessa samarbeten? På vilket sätt utvecklas vänskaper då de “utsätts” för kreativa gemensamma processer? 

Vänskapsrelationen som förutsättning eller utgångspunkt är intressant både mellan konstnärer (i deras egenskap av konstnärer), men också i självorganiserade verksamheter som vår på Galleri Syster. Vi tror att organsiationer så som vår, kanske ofta har som startpunkt en vänskapsrelation, där det kreativa tillsammanskapet fått plats och kanaliserats i en verksamhet och rörelse. Det vill vi titta närmare på. Vilken roll vänskap har i en självorganiserad verksamhet och vad det innebär att organisera sig utifrån vänskap, vilken betydelse har vänskap för en verksamhet som har skapats och drivs utifrån självorganiseringens principer. 

Vi anar att våra organisationer därvidlag drivs av lust och engagemang för saken och i omsorg om varandra och undrar hur det ser ut. Och inte minst, vilka extra ansvar för detta med sig i termer som inflytande, påverkansbarhet och demokrati?

Samtidskonsten och vänskapsbanden är också ibland konfliktytor. Det finns de som känner sig bortvalda och utanför, de som hävdar en icke-rättvisa på olika grund, det kan t ex handla om bakgrund, geografi, kön. Syster vill undersöka det Vi som vänskaper också innebär, ett Vi som i sin vida mening också betyder att det finns ett Dom. Vi måste medvetandegöra oss om relationen mellan detta Vi och Dom och ansvara över den klyfta som skiljer oss åt, sörja för att den minskar och inte ter sig exluderande djup.

I den självorganiserade och konstnärsdrivna världen ser vi hur vänskap används som ett kraftfullt verktyg för att åstadkomma hållbara och kreativa plattformar. En stor och viktig del av ett konstliv som erbjuder möjligheter för konstnärskollegor att genomföra utställningar och projekt som utvecklar både de individuella konstnärskapen och den kollektiva processen. 

Å andra sidan har vi de offentliga institutionerna där vänskapsband leder till nepotism, där måste det råda absolut transparens och en medvetenhet om ansvaret att se bortom sina egna invanda kretsar. Där kan inte vänskap vara en arbetsmetod, institutionerna måste vinnlägga sig om att INTE anställa sin bästa kompis utan tvärtom hela tiden anstränga sig att söka kompetens på ett så inkluderande och brett sätt som möjligt. 

Inom vårt tema om vänskap vill vi undersöka den här skillnaden mellan den självorganiserade och den institutionella konstvärlden, och intresserar oss speciellt för vad som händer då de vänskapsbaserade organisationerna växer till att bli institutioner i olika grad. Galleri Syster har under våra 16 år återkommande analyserat och utvärderat vår egen maktposition för att vara vaksamma på att vi har ett ansvar som följer med pga de offentliga medel vi arbetar med och den plats vi verkar på. 

Galleri Syster samarbetar med våra Lillasystrar och tillsammans kommer vi att bena vidare i temat också med utgångspunkt i de yngres samtid och deras aktuella frågor. Lillasyster riktar sig till en målgrupp inom åldersspannet 13-26 år, en tid där vänskapen har en central roll i deras personliga utveckling som individer från familjekonstellationen i yngre ålder.
All vänskap är inte organisk, den kommer ur skolor, bostadsområden, föreningsliv etc. och inte alltid ur gemensamma intressen eller utforskande.
Vänskap kommer också med vissa krav, till skillnad från t ex en kärleksrelation finns inte alltid ett krav på geografisk eller fysiskt närvaro på gott och på ont. En fråga som blir ytterst relevant då tankar om flytt blir mer reell efter grundskolan avslutats och utgångspunkten att bo på den plats där vi bor. Då en vän flyttar sker en förändring i ens omvärld i form av både ett glapp men också en expansion i ens krets, inte bara geografiskt men också referensmässigt genom andrahandserfarenheter och intryck.

Kommande utställningar: 

22/9 – 14/10 Anja & Tomas Örn Forsdimma

4/11 – 25/11 Andréas Brännström & Alvina Söderlund Jag kan vara din vän eller ditt barn

Genomförda utställningar: 

19 maj – 10 juni 2023 Vänskap i Arbete / Open Call

Efter ett Open Call valde vi ut följande konstnärer att delta i utställningen:

-Alva Noreen, Helena Pernow, Linnea Dalstrand och Tove Starfelt visar installationen “utsnitt och glesa trådar”
-Helene Karlsson, Anna Ehnsiö och Sara Falkstad / OTALT visar delar ur projektet “Aborthärvan”
-Elbe Wallin visar målningar under titeln “Att skörda frukten av sitt arbete”
-Ylva Trapp och Frida Krohn / Konsthall 323 visar installationen “En vän med en bil”
-Gerd Aurell och Helena Laukkanen visar verket “Häxringen”

Vi reflekterar över relationerna mellan kreativitet och vänskap i kollektiva och kreativa processer och organisationer baserade på vänskap. Temat rör sig fritt mellan det djupt personliga, till det politiska och samhälleliga. Hur kan ett konstnärligt samarbete se ut, och vilka väljer att samarbeta med varandra? Spelar vänskap en roll i dessa samarbeten? På vilket sätt utvecklas vänskaper då de “utsätts” för kreativa gemensamma processer?

26 augusti – 24 september 2022 Jag har hela världen i mitt huvud / Galleri NOS

Galleri Syster bjöd in Galleri Nos som presenterar en utställning med tre konstnärer: Anna-Karin Rasmusson, Valeria Montti Colque och Mattias Eliasson.

2021 kontaktade Galleri Syster oss och frågade om vi ville curera en utställning på temat vänskap i arbete. Såklart ville vi det! Men det var svårare än vi tänkt. Vi har under året diskuterat vidare om vad vänskap är och inte är. Vi har försökt att komma bort från vänskap som klyscha där allt enbart är positivt och rosenskimrande. Istället har vi försökt se vänskap ur andra perspektiv än just de friktionsfria. Vänskap kan också innefatta beroende, hierarkier, anpassning, den kan vara påtvingande och präglad av separation. Från detta kom vi in på relationer, med relationer menar vi allt från ytliga, vardagliga, yrkesrelationer, kärleksrelationer, ja alla möjliga relationer i stort sett. Varje möte skapar en unik ny inre värld, någonting som man bär med sig även då man inte umgås. Det blir som en parallell värld som är helt subjektiv och växer och ändras i ens egna tankar och minne. Utifrån detta kom vi fram till utställningens ramverk- världar.

Under tiden vi diskuterat och snurrat runt i olika ämnen så har vi kollat på konstnärer kopplade till det vi pratat om. Hela processen i val av ramverk och konstnärer har varit organisk och i högsta grad kollektiv. De tre deltagande konstnärerna som vi valt ut; Anna-Karin Rasmussons, Valeria Montti Colque och Mattias Eliasson berör alla vänskap på olika sätt i sitt arbete. De jobbar installationsbaserat med ett säreget bildspråk och bildvärld som vi fastnat för. Deras världar förstärker och kompletterar varandra.

Estetiken i Anna-Karin Rasmussons installationer och videos är väldigt brutal och kan vid första anblick upplevas mörk och läskig. När man tittar vidare upptäcker man sårbarhet, relationer, intimitet och omsorg. Hennes installationer har en känsla av att vara omsluten i en kropp. Karaktärerna i verken bär på, släpar och tar hand om andra. För att sedan falla, bränna sig och ge en känsla av att sitta fast i en läskig loop.

Valeria Montti Colques arbeten är som ett eget växande kosmos där varje verk är en planet. Verken som är gjorda i allt från pinnar, akvareller och tyg växer fram genom ett kollektivt arbete, där hennes relationer med andra är en del av slutresultatet. Till skillnad från de andra två konstnärerna som arbetar mer inåt exploderar Valerias utåt. Mytologiska väsen blandas upp med vardagliga händelser i en magisk värld som tar över rummet.

Mattias Eliasson arbetar väldigt undersökande i sitt konstnärskap och använder sig av alldagliga material, både sådant som han hittar och som han producerar själv. Han bearbetar och dyker in i material som saknar ett högre värde men genom sitt berättade ger han dem större mening och liv. Hans installationer bygger ofta på denna värld och relation han byggt med materialet genom arbetet. Hans verk är ofta drömskt ljussatta och ligger i gränslandet mellan det vackra och läskiga.

Galleri Nos som drivs av sju konstnärer är ett ateljékollektiv och galleri i Tallkrogen, Stockholm. Lokalen var innan oss ett hunddagis vid namn “nos mot nos” därav vårt namn. 2016 när vi startade var vi en grupp nyutexaminerade konstnärer som ville ha en gemensam arbetsplats och ett utställningsrum som erbjöd en tillgänglighet och ett komplement till Stockholms kommersiella gallerier. Vi ville skapa det vi själva saknade. Vi började att bjuda in kollegor från våra nätverk att ställa ut men har under åren utvecklat detta. För att bredda vad och vilka som visas och för att undvika att bara ställa ut vänner görs nu mer vårt urval genom att vi årligen utlyser ett open call. Detta gör att vi också knyter nya kontakter, eftersom Nos till stor del också är en social plattform. Vi gör också utbyten och samarbeten med andra konstnärsdrivna plattformar där vi bland annat haft utställningar i varandras lokaler, och nu agerar vi kuratorer hos Galleri Syster.

29 april – 21 maj BRYTA BRÖD / Alta Art Space

Ett öra i betong som lyssnar till tonerna från en flöjt ur ett helt annat medium. Växter och maskar förevigade i kalksten och en tråd som sakta blir till en insekt i lätt tyg delar samma ängsmark. Landskapsfotografier från Australien, inga människor närvarar men i samma rum samsas bilderna med plast och kanvas som badat i ljuset från den brännande solen på kontinenten så långt ifrån där vi är nu.

Kan konstverk vara vänner eller åtminstone komma överens?

Alta Art Space i Malmö är mycket tacksamma för inbjudan att fira Galleri Syster på sitt femtonde levnadsår som självorganiserat utställningsrum i Luleå. En inbjudan som vi tagit oss an som vänner och kollegor här på Alta i Malmö. Alta är en arbetsplats, ett kollektiv och utställningsrum i de gamla industrikvarteren i Malmö där godstågen rullar förbi på väg söder och norrut. Från våra respektive riktningar, vänskaper, intressen och inspirationer samlade vi sex konstnärer vars arbeten vi märkte kunde utgöra grunden för en vänskap på Galleri Syster i Luleå.

Medverkande konstnärer:

Cia Kanthi, Lydia Hauge Sølvberg, Helena Savio, Kate Moss, Elsa Agélii, Agnes Mohlin

Verken i den här utställningen har kommit till med geografiska beröringspunkter. Öresund, Bohuslän, Australien och Småland.

Verksamma i Öresund finns konstnärerna Cia Kanthi och Lydia Sølvberg. Kanthis skulpturala installationer som innehåller ljud, bild och i vissa fall dikt visar grupper och olika livsstilar i hennes hemort Malmö. I Flöjtspelaren (2020) möter en dikt av Willy Kyrklund ur Resedagbok Till Tabbas (1956) tonerna från en rörflöjt projicerad på kristall. Varpå Hauge Sølvberg på andra sidan bron tecknar fram sina motiv i material som brons och betong. Örat omges av ett huvud beklätt med hår men vi får föreställa oss resten av ansiktet och personen som örat tillhör. Sølvberg arbetar med det bekanta och lindar in det i en berättelse klädd i grå betong.

Helena Savio och Kate Moss arbetar båda i Småland. Savio med huvudet dolt av den svarta duken och med blicken fäst på mattskivan betraktar hon sin värld upp och ned. Landskap, träd, berg och hav fångas i filmens emulsion där Savio ställer upp sin stora arbetskamrat men gömmer sig samtidigt i kojan som den utgör. En bearbetning som inte alltid kräver några precisa svar. Moss tecknar fram sitt visuella system av språk på kanvas med hjälp av solen och vaxkritor i ateljén i Gässemåla i Småland, delar av året sker arbetet även i Australien. Moss skriver också poesi och framför den i samband med att hon visar sina stora ofta från taket hängande verk. De spänns aldrig upp utan lämnas svävande och utsatta för förändringar likt ett språk i sig självt.

Agnes Mohlins stenar verkar komma till liv där de ligger eller hänger. Krypande och kliande i sina motiv, lika mycket spår av en naturlig värld som spår efter människans aktiviteter och konstnärens precisa hand. Spår som kommer leva länge och som kanske kommer ställa frågor till framtida generationer. I Agéliis broderade verk är frågor, svar och kritik lika närvarande som trådarna som utgör hennes bildvärld. Verk med titlar som Vart går pengarna?, Vinsterna i välfärden och Det nödvändiga biet vittnar alla om att livet inte är ett ensamt projekt.

/ Petter Dahlström Persson, Olof Nimar och Matti Sumari Alta Art Space i Malmö

23 September – 9 Oktober Hagen uti oss / Index Teen Advisory Board 

Medverkar gör konstnärerna Alma Winkler, Maja Stjärna och Åsa Ersmark.

Utställningen cureras av Adina Edfelt, Felix Krausz Sjögren och Alva Warnström Mårsén som är före detta medlemmar av galleriet och stiftelsen Index Teen Advisory Board. Utställningen är ett samarbete med Galleri Lillasyster och Galleri Syster i temat Vänskap i Arbete och genomförs med stöd av Index – The Swedish Contemporary Art Foundation, Kulturrådet, Norrbottens läns landsting och Luleå kommuns kultur- och fritidsförvaltning.

“Din kropp är ett tempel,” sägs det. Nej, din kropp är en hage. Brukad, utnyttjad, romantiserad. Vacker, bördig, livnärande.Kroppens dualitet är det som undersöks av ungdomscuratorerna Adina Edfelt, Felix Krausz Sjögren och Alva Warnström Mårsén i utställningen Hagen uti oss på Galleri Syster, Luleå.

Hur kan kroppen anses vara det mest naturliga vi har, samtidigt som den bestjäls på detta tillstånd? En ätstörning kan leda till att hagen blir karg, skapandet av ett barn till att hagen antar en ny och stundtals främmande form. Konstfackutbildade Alma Winklers textila skulpturverk Take My Life (2022) centrerar moderskapet och dess kropp. Att vilja ge sig fullt ut till sina barn, samtidigt som det uppstår motstridiga känslor kring detta. Liknande fokuserar Åsa Ersmarks videokonstverk Volcano (2008), gjort under tiden på Kungliga Konsthögskolan, på moderskapet. Här avtäcks det som annars göms av barnets mun: det ammande bröstet. Textilkonstnären Maja Stjärnas Blomsterhjerta (2020) reflekterar likaså kring kroppen, inte från perspektiv av en mor, utan från det av någon sjuk i en ätstörning. Kan man rehabilitera, ge näring till och sörja för sin hage genom konsten?