Mitt i ett jordskred

Mitt i ett jordskred
— om maktskiften, decentralisering,
kollektivism och feministisk revolution.

Vi vill dela med oss av våra tankar om den svenska konstscenen utifrån vårt perspektiv. Vi har ombetts reflektera kring tendenser och centrala frågeställningar på den svenska konstscenen. Vi är yrkesverksamma kvinnliga medelålders självlärda konstnärer i Norrbotten. Vi driver en feministisk, självorganiserad konstverksamhet. Om vi tidigare kände oss som i periferin så känner vi oss nu som mitt i en ostoppbar kraft.

Det pågår ett jordskred.

Eran av det manliga geniet är över, nu tippar vågen över åt vårt håll.

Decentralisering och maktförskjutning

Det sker en livsviktig decentralisering av makt på olika håll inom konstvärlden. Makten att formulera vad som är viktigt, vilka röster som är viktiga, vilka kroppar, vilka platser.

Vilken smak är god smak och vem bestämmer det?

Makten är central, den är alltid central. Den är central på alla platser i samhället, det handlar om allt från politisk makt till nära relationer. Med mycket makt kan en såklart göra underverk. Men mycket makt borgar inte per definition för god kvalitet eller bra relevant konst.

En medvetandegjord gallerist, kvinna, feminist, skapar sig ett utrymme på konstscenen. Vi har gjort det, vi har skapat oss en maktposition.

Vi efterfrågar självreflektion från de inom konstvärlden som sitter på mäktigare poster än vi. Ni som har större pengapåsar, tyngre kulturellt kapital, kraftfullare formell och informell påverkan.

Men vi är samtidigt också medvetna om vår egen maktposition, medvetna om att människor, platser, institutioner, sammanhang förändras och den som i går såg sig som i periferin kan i dag befinna sig i centrum.

Det riktigt intressanta kan ske först om vi lämnar ifrån oss en del av vår makt, om vi lämnar den obevakad för en stund. Först då kan något oväntat hända. Det behöver inte vara briljant, eller ens riktigt bra, men det kan bli fantastiskt. Då fungerar vår verksamhet som en riktigt offentlig plats och ett rum för samtiden där verkliga möten kan ske.

Självorganisering

Vi ser att det självorganiserande konstlivet spelar en stor och viktig roll i den här utvecklingen.

Runt om i Sverige håller konstnärer på att med sina praktiker, med sina bopålar, med sina kroppar förflytta sig utanför konstens traditionella maktcentra. Vi gräver ner hälarna i backen och bestämmer oss att stanna. Och vi blir en del av förändringen och maktförskjutningen.

Många av oss verkar utanför centrum, i periferin. Periferin är en geografisk plats men också ett tillstånd. I geometrin betecknar periferin cirkelns omkrets, ett ställe som anses vara runt om någon sorts centrum. I dagens samhälle är det stort fokus på alltings centrum. Det råder konsensus kring  idén om att centrum liksom förvaltar kunskapen och därigenom intelligentsian. Skapelsens mitt, ledare av utveckling.

Kanske sanningen är precis tvärt om? Om periferi och centrum inte definieras utifrån geometri och geografi, utan utifrån mental och teoretisk status, så hamnar vi i ett annat läge.

Periferi som en drivkraft med bred erfarenhetsbas. En garant för att demokratin ska omfatta alla och sträcka sig överallt.

Om samtidskonsten ska vara relevant, måste den också kunna vara relevant även utanför vissa storstadsregioner. Ibland ska den tillåtas vara specifik, skapas på och för en plats och eller ett socialt sammanhang.

Flertalet självorganiserade krafter verkar utifrån och i samverkan med en bestämd plats. Platsen kan vara ett samhälle, en gruva, ett glasbruk, en förort  eller ett gammalt sågverk. Det skapas olika centra för längre konstnärliga och sociala processer. Det blir också nya publika ytor för deltagande och engagemang på olika sätt.

Konsten tar sitt ansvar att bevaka, ifrågasätta och belysa samhället och makten även i den geografiska periferin. Den skapar sig nya former och uttryck för att hantera aktuella frågor som utflyttning, främlingsfientlighet, ungdomsarbetslöshet, miljöförstöring, gruvnäring.

Den svenska samtida konsten är som en felsökande drönare som svävar över myllan för att hitta lämpliga nedslagsplatser. Platser i behov.

Det kollektiva

Vad behöver vi? För att känna att vi inte står utan går: för att inte fastna i inre eller yttre frågor, utan istället ta sig från en fråga till nästa, till nästa? För att utvecklas – som människa och som konstnär?

Vi behöver varandra; vi behöver diskutera, reflektera, obstruera, konstruera. Vi behöver dialoger och polyloger. Vi behöver samarbete. Vi omfamnar den kollektiva konstnärliga praktiken, vi finner styrka i varandra och har så himla mycket roligare tillsammans. Det kollektiva är möjliggöraren.

Det kollektiva är ett uppror mot de patriarkala och hierarkiska maktstrukturerna. Sammanhanget stärker och utvecklar oss, det kollektiva går in i det enskilda, det egna konstnärskapet tar vi med oss in i det kollektiva.

Det långsamma och långsiktiga

Det tog oss flera år att etablera Galleri Syster, att skapa praktiska, faktiska, fysiska, mentala, ekonomiska förutsättningar för ett roligare, bättre, kollektivare, långsammare, mer feministiskt konstliv.

Vi är många som bidrar till ett förändrat konstlandskap i Sverige.  Våra kollegor och självorganiserade verksamheter i nätverket Den Kollektiva Hjärnan arbetar på liknande sätt med med att skapa en långsiktig, varaktig, genuin närvaro på den plats de verkar.Då pratar vi både om att många av oss verkar utanför storstadsregionerna, men även detta att vi valt att vara på en plats, valt att stanna, valt att förhålla oss till annat än den hetsiga jakten på status i konstens traditionella centrum.

På fler platser. Med fler människor.

Konsten som motståndshandling

Norrbotten har länge varit spelplats för stora samhällsomvandlingar och intressekonflikter.

Konstnärer har alltid varit delaktiga i kampen för att belysa och protestera, och under de senaste åren har konstens betydelse börjat uppmärksammas mer. I den envisa kampen för att bl a förhindra gruvbrytning i Kallak utanför Jokkmokk blev konsten ett viktigt verktyg, en genreöverskridande motståndshandling som med kraft och tydlighet kunde nå ut med sitt budskap, sin protest.

Det är konstnärer som ser behovet, tar ansvaret och formerar och formulerar sig. Sådana handlingar går inte att styra från institutionerna. Det kokar i Norrbotten.

Feminismen

Att verka i samtiden med den samtida konsten handlar ofta om att göra uppror mot gamla normer, hierarkier och strukturer. Att ompröva balanser och ifrågasätta strukturella maktordningar.

Samtidskonst måste vara fri från förutbestämda, kulturellt betingade ordningar för att kunna hantera det som har verklig relevans. Det är svårt, för att inte säga, nästan omöjligt att stå så fri.

Men, inom den feministiska rörelsen finns en lång tradition av medvetandegörande och ifrågasättande av normer. Vi arbetar alltid med vårt eget förhållningssätt, försöker ta fram det, hålla det i handen och titta på det. Därför måste den som arbetar med den samtida konsten naturligtvis verka i en feministiskt medveten anda.

Metoo-rörelsen växte till en ostoppbar kraft. Med den bredd, det mod och den mängd av berättelser och vittnesmål, inte bara inom konsten och kulturen, fick vi plötsligt svart på vitt veta, hur det egentligen ligger till. Och alla visste i någon mån att det var sant, men många behövde dessa vittnesmål för att på riktigt förstå. Att det handlar om strukturer och könsmaktordningar. Institutionella mönster och vanor. Vi är övertygade om att det nu blivit svårare, och att det kommer att bli omöjligt, att se mellan fingrarna på gammalt patriarkalt skitbeteende och låtsas som det regnar. Det kommer att bli svårare, det kommer att bli omöjligt att sitta på maktpositioner och slippa bli avkrävd ansvar.

Det är dags att skjuta över skulden dit den hör hemma.

Vi står mitt i ett jordskred.
Och det är helt omöjligt att vända om.