Kommande

22 September: Konstnärssamtal med Georgia Munnik och Cal Harben.

Välkomna!
Fredagen den 22 september.
Vi öppnar kl 18, samtalet startar 18.30.
Under kvällen finns en bar med lättare snacks och dryck till självkostnadspris. Alla är välkomna, ingen föranmälan krävs.
Samtalet hålls på engelska.

21844389_865011166998265_641648979_o

Georgia Munnik (SA) och Calder Harben (CA / DK) deltar i Galleri Systers residencyprogram under September månad. I Luleå arbetar Munnik och Harben med sitt språkprojekt Code Switching och söker kontakt med ungdomar och de som kan tala både svenska och ett annat icke-västerländsk språk för att hjälpa till med sin forskning. Under samtalet presenterar de projektet närmare och berättar mer om och sina egna konstnärsskap. Det ges under kvällen också möjlighet för de som vill och är intresserade att medverka och bidra till projektet.

Artist Talk with Georgia Munnik and Cal Harben
Georgia Munnik (ZA) and Calder Harben (CA/DK) are currently artists in residence at Galleri Syster. While in Luleå, Munnik and Harben are looking to meet with youth and those who can speak both Swedish and another non-western language, to help with their research. Join us as they present on their current project, Code Switching, as well as their individual practises. Those attending the talk are welcome and invited to contribute to the research.

Följ länken och gå med i facebookgruppen för mer information och löpande uppdateringar om projektet: https://www.facebook.com/groups/275470949616521/

Georgia Munnik (b. 1990) I am a South African artist, I lived in Tromsø, Norway, from 2014-2017. I studied at the local art academy in Tromsø to complete a masters degree in contemporary art. In 2016, I was selected to be the young arctic artist of Arctic Moving Image and Film Festival. For this project I worked with a science fiction story, based on a parallel version of the Norwegian language, with a writing system that was based on pictures which I drew. I have recently returned home to Johannesburg, South Africa, where I continue to work interdisciplinarily across visual art, writing, activism and nightclub production. I am currently collaborating with a Soweto-based pantsula dance crew, True Skhanda Movers. We are producing dance videos together, working with yoga and preparing to produce a series of publications about the history of pantsula dance. I am about to begin a studio residency in the city of Johannesburg, for which I am arranging a series of projects. These projects include a community-authored library; an exhibition with the local art school students; a West-African nightclub and dance workshop series and, a print-making workshop.

Calder Harben (b. 1986) I am a Canadian born-artist currently based in Copenhagen, Denmark. In 2015 I completed my MA at the art academy in Tromsø, Norway, where I studied with Georgia. In 2016 I moved to Denmark to live with my girlfriend. From there I am working on several projects utilizing sound to push past imagined limits we are told our bodies have. As a Trans person, I like to identify what we think of as limits, boundaries, or norms, and then cross them. I work in individual, collective and community based projects that are all politically driven, often based in activism and emobdied practises. I have co-started two different collectives: IMA READ together with Georgia Munnik and Madelen Elliasson which is an intersectional artist collective. We organize publications, nightclubs, workshops and exhibition around political themes of queerness, intersectional femnism and anti-racism. My other collective, Queer Ecologies Network, is an international network of artists, activists and scholars on intersecting themes of queerness and ecology. We organize seminars, readings, sensory and embodied activities from queer, decolonial position.

Residencyprogrammet drivs med stöd från det Nordisk-Baltiska mobiltetsprogrammet för Kultur, Kulturkontakt Nord

:::::::::::::::::::::::::::::::::

29 September: Konstnärssamtal med Heike Nowotnik från Berlin är Galleri Systers gästkonstnär under september. I samverkan med Iaspis.

:::::::::::::::::::::::::::::::::

13 oktober – 4 november: I don’t look good naked anymore

fb-bild2

Utställning med Sara Edström
Välkommen på vernissage fredagen de 13 oktober
Kl 18 – 21

Den här utställningen handlar om mig. Min medelålderskris och min kropp. Jag kunde inte göra någon annan utställning just nu. Jag är mitt i livet och mitt i en stor förändring.
Världen brinner men jag tittar mig själv i spegeln.

Kanske blir utställningen en form av ritual, kanske kan jag komma ut på andra sidan en helare och mognare människa. En sån där som går rakryggad genom livet och tänker att det är så skönt att bli äldre, för då bryr en sig inte längre om vad andra tycker.

Varje dag, nästan varje sekund, tänker jag att jag inte duger som jag är. Vem fan duger som de bara liksom ÄR? Ingen av oss duger som vi är. Så fort du är över ett och ett halvt år så duger du inte som du bara går omkring och ÄR. Det är ett hårt jobb att bli omtyckt. Eller ens accepterad. Du ska kunna prata när det passar, vara tyst när det passar, rita fina teckningar och lägga huvudet på sned. Ingen står ut med en besvärlig unge. Och sen blir det bara svårare och svårare ju äldre du blir. Nu vid 49 är det jättesvårt. För nu förväntas du absolut veta vem du är, och du förväntas tycka om den du är.

När jag var ung kände jag inte alls något behov av att bli godkänd av någon för att duga. Jag var helt säker på att jag dög. Det fanns alltid någon i närheten som lyfte upp mig och bekräftade mig. Som ett outsinligt förråd av bekräftelse som jag aldrig behövde vara rädd för att det skulle sina, och jag därför aldrig behövde tänka på.

Nu har förrådet sinat, och jag har ingen beredskap för hur jag ska hantera situationen. Det är uppenbart nu att jag alltid varit i behov av denna utifrån kommande bekräftelse, och nu när den uteblir så blir jag helt vilsen. Hur kan en känna sig stark och självsäker utan den? Hur kan en känna sig bra helt bara av sig själv?

Medelålderskrisen slog mig med full kraft rakt i magen. Jag har stått mitt i denna kris nu i ett par år. Och än är jag långt ifrån ute ur den. Den fortsätter slå mig i magen varje dag. Nästan varje sekund. Små, korta stunder finns då jag inte tänker på mig själv, min kropp, mitt beteende, mina relationer, mitt arbete och ser att allt är undermåligt.

Nu är jag lite trött. Det skulle vara så vansinnigt skönt att luta sig tillbaka och tänka att jag duger.

Jag känner mig paralyserad och spänd. Axlarna konstant hårt uppdragna och andningen lyckas liksom inte gå ner på djupet. Som att jag ibland glömmer bort hur en andas. Hela min kropp och hela mitt jag går omkring i ett konstant vänteläge, jag väntar på ett tillfälle att andas ut, att slappna av.

Jag är ute på okända marker där jag inte vet hur jag ska ta mig fram. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag går omkring ibland och tror att jag vet hur jag ser ut, tills jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster och undrar vem fan ÄR det där? Vem är jag, vem är det meningen att jag ska vara? Jag hatar den här känslan. Jag vill gå tillbaka till en sorts version av mig själv då jag var självsäker och stark.

Jag hatar att det ända har så mycket med kroppen att göra. Jag hatar att jag inte kan vara stolt och glad över min kropp som ändå fungerar så jävla bra, som har tagit mig genom livet så här långt och som fött tre barn utan större besvär.

Jag hatar att jag inte kan vara så där sorglös och avslappnad. Så där som jag älskar när andra människor är. Samtidigt tänker jag i hemlighet att det ändå alltid bara är andra kvinnor som hyllar de stormagade instagramkvinnorna som modigt visar upp sina valkar. I hemlighet tänker jag att det ju ändå är den manliga blicken jag vill åt, att jag inte är så intresserad av andra kvinnors pepp.

Jag skäms över mina osysterliga tankar och vågar inte säga det till någon.

Kanske kommer jag ut helare på den andra sidan om denna utställning. Men med största sannolikhet kommer jag fortsätter tvivla och emellanåt tycka synd om mig själv och längta efter 20-sekunderskramar (som är otroligt mer sällsynta än en kan tro).

:::::::::::::::::::::::::::::::::

21 oktober: Galleri Syster medverkar på Bok & Bild-mässan i Luleå.

:::::::::::::::::::::::::::::::::

17 november – 6 december: utställning med Niki von Bahr

:::::::::::::::::::::::::::::::::

Galleri Syster är samarbetspart till Hertsöverkstan, deltagande i kultur, teater och konst på Hertsön. Projektet är en del av Kulturrådets Kreativa Platser. Mer om Hertsöverkstan här: Hertsöverkstan

 

 

 

 

 

 

 

Syster på Facebook        Syster på Instagram