2014

16 december: vernissage med Lillasyster Anna Wassermann

13 december: Föreläsning med Anders Jansson från Museum Anna Nordlander

10 december: Nätverkskväll med Feministiskt Resurscentrum

26 november: Nätverkslunch med Feministiskt Resurscentrum

22-23 november: Serieteckningsworkshop för Lillasyster med Anneli Furmark

15-16 november: workshophelg för Lillasyster med Elias Björn

15 november: Seminariedag Varandra i Andra med Lisa Gålmark, Camilla Flodin och Helena pedersen

9 november: workshopdag med Dagmar Kase och Klaudia Stoll

8 november: Vernissage för utställningen Gender Heart som Syster kurerar på Havremagasinet i Boden.

5 november: Premiär för This is not a Quintet. I samarbete med Teater Scratch och PAIN
This is not a quintet är en samproduktion mellan Prostor Plus (Kroatien) och Danspoolen (Sverige). Föreställningen är skapad av koreografen och regissören Selma Banich tillsammans med ensemblen, som består av 3 kroatiska dansare och skådespelare och de två svenska dans- och performancekonstnärerna Johannes Blomqvist (Umeå/Luleå) och Erika Pekula Pettersson (Piteå/Stockholm).

29 oktober: Nätverkslunch med Feministiskt Resurscentrum

11-12 oktober: Skulpturkurs för Lillasyster med Anja Örn

2-3 oktober: Syster åker på Samtidskonstdagarna i Umeå

24 september: Nätverkslunch med Feministiskt Resurscentrum

19 september – 4 oktober
Lillasysterutställning med Katt Skarin och Jenny Hjelm

 

 

 

 


12 September:
 Prova-på-workshops: internationella tjejgruppen i Luleå får prova teater med Teater Scratch och Graffiti med Lillasyster Katarina Skarin.

20 maj Teater Scratch och Galleri Syster bjuder in till:

”All Set for Action* – en workshop med Settings där vi delar normkreativa arbetsmetoder och strategier för en hållbar feministisk framtid.

Tillsammans med Norrbottens feministiska konstnärer, aktivister, talare och praktiker samlas vi för att dela, fördjupa och utveckla våra normkreativa och normkritiska arbetssätt och metoder.

Genom normkreativitet vill Settings uppmuntra görandet så att normkritisk och feministisk analys omsätts i inspirerad praktik. Med inspiration av mötesmetoden Open Space, bjuder vi in dig till en lustfylld plats för fördjupning och aktion. Tillsammans skapar vi strategier och metoder för en feministisk och normkreativ framtid.

Workshopen kostar inget men du måste anmäla dig genom att maila till: marie.wallsten@scratch.bd.se
Begränsat antal platser och först till kvar gäller.

Hjärtligt välkomna!

*All Set for Action är en del av en större nationell turné av normkreativa möten, där en stor del av landets feministiska nätverk, organisationer, föreningar och enskilda konstnärer och aktivister samlats. Settings landar i Luleå, Stockholm, Göteborg och Malmö, samt på den nordiska konferensen Nordiskt Forum i juni. Turnén sammanfattas i en publikation fylld av konkreta tips, konstnärligt material och aktivistiska metoder. Vi gör också en film om projektet. Publikationen och filmen releases på ett antal fester runt om i landet under hösten 2014.

9 maj
Release för David Vikgrens nya bok Nåden utgiven på Wahlström & Widstrand.
Dagen till ära framträder David Vikgren med ett platsspecifikt arbete i vilket bl. a. inläsningar av SFI-elever i Luleå ingår.

David Vikgren är född 1975 och uppvuxen i Övertorneå. Sedan debuten 2002 har han kommit att etablera sig som en av de mest egensinniga poeterna av sin generation. Med ett skrivande kännetecknat av en enastående språkkänsla och formmässig rörlighet har han förmått skapa en obevekligt personlig poesi på gränsen mellan magisk formel och undersökande teorem. Hans poesi har översatts till bl.a. rumänska, arabiska och danska.
Se även: www.wwd.se, Nåden

 

 

 

 

28 mars – 19 april
Susann Brännström, Stockholm och Sonja Gerdes, Berlin möts hos Galleri Syster i en utställning som representerar deras kompletterande arbetsprocess. Med sina abstrakta förhållningssätt bygger de ett rum för medvetenhet och eftertänksamhet. Det finns ett tydligt stråk av organiska former och flöden både i Susanns måleri och i Sonjas skulpturala objekt. Vi bjuds in i en tidigare osedd värld.

http://www.susannbrannstrom.se/         http://www.sonjagerdes.com/
Susann Brännström and Sonja Gerdes: Abstract Actions
“The things we want are transformative, and we don’t know or only think we know what is on the other side of that transformation.” –Rebecca Solnit
In conversation, the work of Stockholm-based Susann Brännström and Berlin-based Sonja Gerdes complements the other’s process. They both work in what could be called the realm of hyper abstraction with the work left to be deciphered and interpreted by the viewer. Yet, each piece might be seen as a kind of codex, a key to understanding patterns and links between works and between artist. Brännström and Gerdes are interested in creating a space for consciousness and contemplation to enter.
Both artists explore the abstract amorphous, translating images that are only available within the mind and the spirit into worldly forms. They compose forms that extend beyond their material parameters to engage with irrepressible or invisible constructs. There is clearly a language in the existence of organic shapes and fluid marks that meander across Brännström’s wood panels or Gerdes’s distinctly different sculptural materials. Each work builds on another to create a space for the visualization of mental processes – brain synapses colliding and communicating into endless connections and directions.
By creating a world out of the unseen, Brännström and Gerdes open a space of reality that is not generally available to vision or to language, though there are terms for it: indescribable, ineffable, impossible, conceptual, metaphysical. Through their unique vision, Brännström and Gerdes translate ideas into material that remains abstract, inspiring a sense of the transformation via meditative state. In their generative abstract actions they create a mystification of painting and sculpture meant to resonate over time. They do not whisper their secrets to the viewer but communicate them telepathically, if one is listening.
– Gladys-Katherina Hernando, Los Angeles, 16 March, 2014

 

 

 

 

 

29 mars

 

 

 

 

Offentlig konst – När Var Hur —
Ett samtal om gestaltning i det offentliga rummet hos Galleri Syster, Lör 29 Mars 15.00-17.30.
Vi pratar med Susanne Brännström (konstnär och konstkonsult vid kulturförvaltningen, Stockholms läns landsting, aktuell med utställning hos Galleri Syster) och Martin Ålund( konstnär och konstkonsult vid kulturförvalningen, Stockholms Läns Landsting) om offentlig konst.
Fri entré och fika till försäljning. Ett arrangemang av Galleri Syster, Resurscentrum för konst, Konsthallen i Luleå och Länskonstkonsulenten i Norrbottens län.

21 mars

 

 

 

 

14 lillasystrar ställer ut på Galleri Syster:
Ludvig Sjödin
Johan Gustafsson
Anne Isaksson
Jonatan Bergström
Ebba Billström
Anna Wassermann
Erik Thörnqvist
Stina Nilsson
Christoffer Sundgren
Jenny Hjelm
Katarina Skarin
Anton Paulsson Nöjd
Anton Backe
Fabian Linna

19 mars:

 

 

 

 

Teater Scratch och Galleri Syster bjuder in till kvällsfika för att peppa varandra och pejla av läget. Vi har förstått att det är många från Luleå och Norrbotten som ska åka till Malmö och Nordiskt Forum i juni – men vilka är ni? Hur långt har ni kommit i planeringen? Kan vi hjälpa varandra att utföra stordåd, istället för att sitta på varsitt håll och planera? På peppmötet vill vi även prata framtid. Vad händer efter Malmö?

15 mars:

 

 

 

 

Force Feedback. Eventet kuraterades av Thomas Hämén som förde ihop unga konstnärer från Sverige och utomlands till ett helgevent med samarbetet som kärna och det fysiska mötet som utgångspunkt.

“The sensibility of their skin is highly underrated. That’s why human art-forms is so constipated” säger den utomjordiska livsformen I Matti Kallioinens verk Supreme being och syftar på människans oförmåga att utnyttja sin kropps fulla potential för konstupplevelser. Citatet blir en metafor för vårt samhälle där skärmen har fått en nästan suverän roll i förmedlandet av information och där andra sinnen fått gå i dvala. Som konstälskare utanför konstvärldens centrum blir detta ett reellt dilemma; att besöka Joseph Beuys verk ”Plight”, ett piano i ett rum inklätt i filt, efter att i många år sett den på min datorskärm blev en aha-upplevelse av stora dimensioner. Lukten, stämningen och känslan av att vara omsluten var överväldigande och jag blev förargad av att man ens försökt återge verket med en bild.

I Force Feedback på Galleri Syster vänds dock perspektivet och öppnar upp alternativa vägar för information. Galleriet blir en plats för olika sinnesintryck att blandas och bilda nya innebörder. En bild säger mer än tusen ord, men tusentals ord är inte nog.

/Thomas Hämén

Deltagande konstnärer: Hedda Viå, Linus Nordensson Spångberg, Aron Rantatalo, Pella Kågerman, Maja Cule, Gustav Samrelius

8 mars: 

 

 

 

 

Vi firade internationella kvinnodagen på Galleri Syster & Teater Scratch med brandtal, musik, dans och snittar. Feministiska brandtal:
Anette Leblanc från Genusmaffian
Åsa Petersen
Pancakelady: Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw
Anna Waara
Tanya Jendersen, NLL
Ann-Katrin med Khadiija, Hamed, Maria, Ahmed, Zaman och Farzaneh
Galleri Syster och Teater Scratch Unplugged punk med Hondjävul Kvällens DJ: Katarina Skarin Feministisk Fest arrangerades i samarbete med Norrbottens läns landsting & Sensus.

Tack alla medverkande

/Galleri Syster och Teater Scratch

Nedan följer några tal från kvällen

Anna Waara:

Mitt namn är Anna Waara och jag är feminist. Det är en identitet som av nödvändighet hör ihop med andra saker jag identifierar mig som. Jag är mamma, muslim, kvinna och aktivist.

Jag är muslim och kämpar för att muslimer ska ha lika rättigheter som alla andra- något som inte är självklart idag. Jag är mamma och jag värnar om mitt barns bästa och alla barns rättigheter. Jag är kvinna och jag ser att det fortfarande finns ett förtryck mot och en underordning av oss kvinnor. Ett förtryck som inte ser gränser. Det finns inom familjer. Det finns i det norrbottniska samhället. I Sverige och i världen.

Mitt driv för att arbeta med rättigheter och med såväl antirasism som för jämställdhet bärs av min religiösa identitet. Min inspiration hittar jag bland religionens texter och de tidigare föredömena i islamisk historia. Låt mig berätta om några av de tidigaste muslimska kvinnorna som är mina förebilder.

Profeten Mohammeds första fru, Khadija var en framgångsrik affärskvinna som var 22 år äldre än profeten när hon på eget initiativ valde ut och friade till honom. Hans andra fru, Aisha ledde ett krig och red ut i strid. Det finns också berättelser om hur Mohammed reste sig som ett tecken av respekt för sin dotter Fatima när hon kom in i rummet. Fatima var en känd offentlig talare och hennes föreläsningar finns nedskrivna och bevarade. Alla dessa tre är kvinnor jag identifierar mig med och jag hämtar styrka från deras exempel.

Liksom Khadija så värnar jag om mitt yrkesliv och att ha ett meningsfullt och lyckat sådant. Liksom Aisha så identifierar jag mig som en krigare i striden mot rasismen och hatet som växer och som hotar att inskränka allas våra rättigheter. Och jag trotsar min egentliga motvilja att vara en publik figur och väljer att vara en offentlig talare som Fatima, som jag är här idag. Dessa förebilder är viktiga för mig i kampen för jämställdhet och jämlikhet.

När jag började skriva det här talet så kände jag en nästan desperat önskan om att förklara mig. Men också en känsla av att skrika högt. Jag ville ta avstånd från bilden av mig, bilden av den muslimska kvinnan. Det väcker en vrede men också en förvirring djupt inom mig att jag känner så. Det gör mig arg att när mina många identiteter ständigt reduceras till bara en, den muslimska, så blir en konsekvens att jag själv ständigt förhåller mig till det.

Har jag inget annat val än att prata om islam och med den muslimska kvinnan? Om hennes religiösa identitet? Då kommer jag att göra det: om och om igen tills missförstånden och de snäva uppfattningarna är borta.

Det är inte så konstigt egentligen att det är såhär. Under det senaste decenniet har det varit ett massivt fokus på det som brukar benämnas som den muslimska världen men även på den muslimska identiteten.

Men förtrycket mot kvinnan gör ingen skillnad, det drabbar kvinnor oavsett hudfärg, religion och nationalitet.

Vi kan välja att se olikheterna, och vi kan välja att se likheterna.

Jag vill uppmana alla som arbetar med viktiga frågor att tänka inkluderande. Att värna om mångfalden i era rörelser och att inte stänga ute de som hämtar sin kraft och inspiration från andra identiteter och förebilder än de som ni bär och känner till.

Vi lever i en stark sekulär norm där rädslan och kanske motviljan för religion och dess inflytande är kraftig. Jag upplever att det ibland gör att vi missar att se den kraft för förändring som religion också kan vara för de som tror.

Det finns många världsomspännande undersökningar som bekräftar att tro är en källa av trygghet och inspiration. Att det stärker och helar och motiverar. Kvinnorna som använder sin tro i kampen för ett bättre samhälle är många, som Tawwakul Karman som kallas revolutionens moder för sin del i den jemenitiska kampen för mänskliga rättigheter, eller Manar al sharwan som startade uppropet för kvinnors rätt att köra bil i saudiarabien för att nämna några som ligger mig varmt om hjärtat.

Feminism är en förändringskraft som inte bara sprider sig som ett politiskt begrep idag. Den växer också hos oss, bland oss och inom oss. För att göra det måste den få växa på sitt eget sätt och hämta näring från de unika personer vi är.

Låt inte rädslan göra att vi dömer varandra och att vi blir exkluderande mot de som kan vara goda krafter i kampen för förändring. För det finns ett brådskande behov av att vi sluter oss i gemenskap. Den organiserade rasismen och kvinnoföraktet vi ser i Sverigedemokraterna växer sig allt starkare.

Det hat jag har mött som offentlig person har inte bara varit  rasistiskt och islamofobiskt, det har också varit misogynt och sexistiskt. Sexismen och rasismen går hand i hand och det ställer grupper mot varandra. En feministisk rörelse värd namnet måste måna om att inkludera de kvinnor som nu utgör en måltavla för Sveriges eventuellt tredje största parti.

Sverigedemokraterna vill inskränka såväl kvinnors som muslimers rättigheter. De menar att vi bär på kollektiva egenskaper som gör oss bättre eller sämre än andra beroende på var vi är födda eller vad vi tror på eller vilket kön vi är. De bedriver en splittrande politik som ställer människor mot varandra vilket påverkar hela vårt samhälle.

Den politiken bemöter vi bäst genom gemenskap. Det betyder inte att vi behöver vara likadana. Eller att vi behöver vara överens om allt. Vi behöver bara vara överens om det allra mest grundläggande, att alla människor utan undantag har samma rättigheter.

Det är dags nu. Nu är tiden inne för gemenskap och sammanhållning. Jag vädjar till er att ställa er frågan, vilka kvinnor behöver särskilt vår hjälp? Vilka är här idag? Vilka är inte här idag? Om den feminisitiska rörelsen ska växa sig riktigt stark så finns det bara ett sätt. Att växa över alla gränser, bortom alla ord och rinna över kanten på den berömda bägaren. Det gör vi tillsammans med våra svagaste systrar. Tillsammans med våra starkaste systrar. Tillsammans med våra bröder och inte på något annat sätt.

 

Ann-Katrin Tideström:

Aldrig har världen varit så nära oss som nu. Och aldrig har vi varit så mitt i världen. Aldrig har det väl varit viktigare att lägga betoningen på det första ledet. INTERNATIONELLA Kvinnodagen.

Här bredvid mig står Kadija som har sina rötter i Somalia men är född i ett flyktingläger i Lybien Här är Zaman som kommer från Afganistan Maria från Grekland Ahmed från Somalia Och Ferzahne från Afganistan. Ni skall snart få höra några av deras tankar krig den 8 mars. Jag har lyckan att få träffa dom och flera av deras kamrater varje fredag.

Det är veckans höjdpunkt. Vi läser böcker och utforskar det märkliga svenska språket tillsammans. Och jag lär mig nog mest. Vi resonerar om små och stora frågor och förundras och känner igen. Jag har berättat för dem om en radioserie som hette Kvinnoliv i Norrbotten. Det var på 80-talet. När jag kom med min bandspelare var det många många kvinnor som sa: Nej fråga inte mig – fråga hann i stället och pekade dom på sin man , eller sin chef eller på första bästa gubbe som stod i närheten. De skylde på sin dialekt eller sin röst – en del höll nästan för munnen och framför allt sa de – Mitt liv är väl inge intressant – jag har väl inget att berätta. Jag blev bra på att övertala – för jag visste att deras liv var märkvärdiga och att deras språk ofta var så nära hjärtat och känslorna. När jag pratade med dom GAMLA kvinnornas blev deras ögon ibland fulla av tårar. Ja en del grät. Det var när de talade om skolan. Om att de inte hade fått gå i skolan.

”Pappa tyckte inte jag behövde Brorsan fick gå i skolan. Men inte jag. Och ändå var jag intelligentare än han. Vi hade inte råd .Jag hade inga skor. Jag skulle ju ändå gifta mi.” Sorgen var fortfarande levande .

Jag har jobbat mycket för att ge röst åt kvinnor och i alla sammanhang tjatat och påmint– men kvinnorna då – glöm inte kvinnorna. Ändå har mitt förhållande till ordet feminism gått i vågor. Ibland har det känts för farligt – jag har varit för feg. Inte orkat med. ”Utbildningsradions lilla Rödstrumpa”

Men idag känner jag: Så länge kvinnor i världen lever längre från jämställdhet än vi kan föreställa oss !

– så länge våra systrar i världen far illa !

– och med dem deras döttrar, söner , bröder, män !

Så länge måste jag våga kalla mig feminist.

Nu lämnar jag ordet till Kahdija och de andra kämparna och deras tankar kring 8 mars, skrivna på lektionerna i svenska där Lisa Högberg är deras brinnande lärare:

Khadija Harare:

Min text till kvinnan      Många kvinnor har det svårt i livet, men kämpar ändå för sina rättigheter. Kvinnor kämpar också för att skydda sina barn som min mamma har gjort. Min mamma flydde med pappa och tre små barn genom många länder. De mötte stora svårigheter på vägen när de hela tiden blev stoppade av poliser och militärer. Utan kvinnor så försvinner kärleken mellan människor och livet blir tomt. Vi behöver kärlek för att känna oss trygga och glada i livet. Kvinnan ger inte upp men blir uppgiven när alla möjligheter och rättigheter försvinner och aldrig kommer tillbaka. Kvinnan och flickan är solen som skiner i samhället och lyser med kärlek. Kvinnan har alltid kämpat så mycket för sina rättigheter.

 

Zaman Ibrahimi:            En dikt till kvinnor och flickor

Jag kan säga att utan kvinnor tar livet slut, för allt mänskligt liv är beroende av kvinnor. Vår religion säger också att kvinnan är viktigast i världen och i koranen står det att paradiset finns under mammas fötter. På jorden har vi en världsdag för kvinnor och flickor. Den dagen visar alla människor sin uppskattning för kvinnan och ger henne en gåva. En man kan bara bli perfekt tillsammans med en kvinna. Jag hoppas att alla kvinnor ska få frihet i världen och alltid ska vara glada. Vi män måste också kämpa för att kvinnors rättigheter inte kränks och för att de alltid ska vara nöjda med livet och alltid vara glada.

Farzaneh Farsi:         EN DIKT TILL KVINNAN

Kära kvinnan, du är bäst i världen för om du inte fanns i världen fanns inte jag, du, hon, han… Utan dig försvinner kärleken. Du har många problem i ditt liv. Ibland kan du inte bestämma själv utan det är din man som bestämmer över dig. Men även männen, är värdefulla Om de inte fanns så fanns det inte heller någon kärlek, så på det sättet är pojkar och flickor samma sak. Kära kvinnan, du kan, du kan leva fri, du kan studera, du kan allt och inget kan bestämma över dig Du är det bästa som jag vet! I mitt land var och är många kvinnor olyckliga för att de inte får gå i skola men det finns också familjer som låter sin dotter var med i gemenskapen. Jag tycker om min familj för att de gillar att jag och mina syskon studerar. Vi bestämmer alltid över oss själva. Min mamma och pappa brukar säga att deras flickor är som blommor, ett hem utan dem är tråkigt.

 7 februari – 1 mars:

 

 

 

 

Galleri Syster har funnits sedan 2006 och en av våra allra första utställare var Magdalena Dziurlikowska.

Magdalena Dziurlikowska arbetar med video, foto och text. Kärnan i hennes konstnärskap är iscensatta dokumentärer där blicken riktas mot den egna personen. Genom de olika konstprojekten undersöker hon den moderna subjektiviteten med individen besatt av det personliga och av en önskan om att göra sin röst hörd. ”Jag gör ofta filmer om saker som jag inte kommer tillrätta med. Mina konfrontationer med min mamma är ett sådant tema. Jag blir arg, rasande, och på samma gång älskar jag henne. Mother of Pearl, Porcelain Princess och The Polish Palace är tre filmer om relationen mellan mig och min mamma. Med utgångspunkt i ett och samma tema har jag gjort en konstvideo, en dokumentär och en bakgrundsfilm om vår polska historia. En startpunkt, tre sätt att berätta och gestalta, tre olika resultat”.

Filmerna är gjorda i samarbete med Niklas Rydén och producerade med stöd från Konstnärsnämnden.

Magdalena samtalade under kvällen med Felicia Feldt kring utställningens tema om relationen mellan mor och dotter. 2012 debuterade Felicia Feldt med ”Felicia försvann”, en självbiografisk berättelse. Boken fick stor uppmärksamhet då Feldts mamma är Anna Wahlgren, författaren till Barnaboken.
“I boken försöker jag delvis berätta om mina barndomsupplevelser, de offentliga och de privata, men framförallt ville jag beskriva mina försök att bli vuxen, en människa som var jag. Vem var jag, bakom alla lager av uppbrott, dramatik, destruktivitet, syskonväv och modersförtryck? Jag behövde bryta av min relation till den mamman. Jag kunde inte försonas, och jag upptäckte så småningom att det var min rättighet att inte göra det”.