Galleri Syster presenterar utställningen
Jag är din Syster
Det var meningen att vi skulle vara tillsammans. Att vi skulle bjuda in publik. Att vi skulle installera en utställning och arrangera performance och musikframträdande. Inom Galleri Systers projekt SamArtBete arbetar vi med konstnärliga samarbetsprojekt för Norr- och Västerbottniska konstnärer. En del av projektet var residencyvistelser och en utställning i Berlin. Men så kom coronan och kullkastade våra planer.
Vi presenterar här de konstnärer, konstverk och konstnärliga processer som skulle ha ingått i den utställning vi hade planerat på Haus Dietrich under april.
Deltagande konstnärer:
Sandra Wasara-Hammare, Lena Stenberg, Ida Hansson, Anja Örn, Sara Edström och Therese Engström.
Utställningen handlar om tid, språk, tolkningar och minnen. Om att ägna sin tid och sin konstnärliga kraft åt att försöka förstå och kartlägga verkligheten omkring oss för att få syn på oss själva. Sandra Wasara-Hammare gräver i de egna minneslådorna för att erövra det samiska språk hon aldrig fått tillgång till. Lena Stenberg söker i arkiv och familjeberättelser för att synliggöra hur Svenska staten förnorskat, försvenskat, förfinskat, förryskat och förtryckt det samiska folket. Ida Hansson ikläder sig rollen som tidsresenär och skapar ett svart hål som kan leda till en annan tid. Anja Örn letar intensivt efter nya sätt att förstå och tolka sin son med Downs Syndrom, när det inte finns några tydliga bilder om framtiden eller ens om den absolut pågående samtiden. Sara Edström använder sig av ett för henne nytt uttryckssätt när hon via musiken sätter ord på en stor förändring i livet. Therese Engström kontemplerar över hur rymden är en oändlig glesbygd och hur vi inom jordens skyddande atmosfär borde försöka samsas och ha lite mysigt, vi som lever här.
Projektet SamArtBete driver vi med stöd av Postkodstiftelsen.
Sandra Wasara Hammare: Det blir roligt, 10 stillbilder från video (Video 1:08 min)
Länk till film
Relationen till samiskan har varit klurig. Inte förrän frågan ställdes, rätt upp och ned: varför är samiskan så mycket svårare att närma sig, för mig än andra språk? öppnade sig en liten skevhet i ett luddigt hinder jag inte kunnat placera. Jag packar upp, och sedan ner igen, kvävande kommentarer, ni vet sådana som inte är till för att tända en glöd. Jag börjar i det egna minneslådorna, föra att kunna blicka på de mer kollektiva banden som lagts på många av rösterna, i nästa steg.
jietna – röst
jiekŋa – is
muitu – minne
muitalit – berätta
Lena Stenberg: Color of kolonialism
Till en början handlade mitt projekt Nomad om hur min familjs, släkts boplatser och renbetesmarker blev bortkapade från det nationella staterna Finland och Norge. Hur de blev bortträngda från sina marker och tvungna att bara bosätta sig på svensk sida om det ville fortsätta med renskötsel. Där det inte heller fick stanna på den mark de verkat på i generationer. Istället blev de tvångsförflyttade från Karesuando av svenska staten till ett landområde i Arjeplog som de aldrig varit i kontakt med eller hade någon anknytning till. Jag har arbetat utifrån gamla dokument och bilder från olika bildarkiv. Men även personliga bilder, det är oftast den viktigaste länken i mina konstnärliga arbeten.
Under arbetets gång blev det ännu mer tydligt för mig hur stark kolonialismen i Sapmi har varit och är. Vad den har gjort med oss. Gjort oss landlösa, kapat renbetesmarker, exploaterat marken vi bor på. Gjort det nästan omöjligt att bedriva renskötsel. Förnorskat, försvenskat, förfinskat, förryskat och förtryckt oss. Helt enkelt förminskat oss som människor. Kolonialismen i norden har försökt utplåna ett folkslag en stark kultur och ett språk.
Så utifrån det blev det bilder, ett projekt där jag arbetade utifrån flaggor, Color of kolonialism, där jag har arbetat med Nordens och Ryssland flaggor med serie grafik i kolonialismen färger. Hur Sapmi blev kolonialiserat. Man ville redan åt marken på 1800 talet. Först till jordbruksland och sedan under historiens gång till råvaruutvinning . Hur landet blev exploaterat, kolonialiserat, rennäringen och det samiska kulturlandskapet blev undanträngt och utraderat av profithungriga nationalister och kapitalister.
Har utifrån flaggorna utvecklat de bilderna och idéerna i Berlin. Där jag också har arbetade mer direkt med flaggorna. Målade och ritade på mina tryckta förlagor.
Ida Hansson: Eridanus / Floden
Min process tog tvärnit i viruset. Jag arbetar just nu med att hitta tillbaka till den plats där jag var. I den performance som jag skulle ha gjort så skulle ni fått möta en tidsresenär, jag har jobbat med tidsresenärer tidigare, men det här är en ny, eller egentligen är det kanske densamma fast i en annan dimension. Hon har inget namn, men är inspirerad av Alice i underlandet, grekiska myter och science-fiction. Troligtvis kommer hon att gå samma öde till mötes som flera av mina tidigare karaktärer, som tagit sig an ouppnåeliga uppgifter som att resa i tiden, det vill säga att efter desperata försök till slut ge upp. Men kanske kanske funkar det den här gången.
Performancen heter Eridanus – Floden.
Det är mytologi, geologisk historia och astronomi på en och samma gång. Förhoppningen är att sammanföra element från alla dessa tre håll och skapa ett svart hål som kan leda till en annan tid.
Eridanus – De många tårarnas flod
Phaeton var son till Clymene, och adopterad av hennes man. När Phaeton fick veta att hans riktiga far var solguden Helios, skröt han, men blev inte trodd av sina vänner. Därför sökte han upp sin far och bad honom övertyga om att det var sant. Helios gav Phaeton en uppfylld önskan för att bevisa att han var hans far. Phaeton önskade då att få köra sin fars solvagn över himlavalvet. Helios protesterade men höll till slut det han lovat. När Phaeton körde vagnen gick det såklart väldigt illa och det slutade med att Zeus störtade ner honom med vagnen i Eridanusfloden. Där stod sedan Phaetons sju syster, Heliaderna, och sörjde sin bror i månader. De förvandlades till sist till popplar och deras tårar till bärnsten.
Eridanus – en stor bärnstensförande flod vid världens norra eller västra gräns.
För ungefär två miljoner år sedan, i slutet av tidigt Pleistocene existerade en 270 mil lång flod som började i Lappland och strömmade genom Bottenviken och Östersjön ut mot västra Europa där ett delta större än Amazonasflodens, bredde ut sig. I gamla tider och särskilt i myter som grekisk mytologi, omnämndes Eridanus som den stora floden i norr som bar bärnsten till sina stränder. Det går att finna spår av Eridanus än idag, spår av Skandinavisk sten i berglager i Nederländerna, och spår i sediment i sanden i flodbankarna och havsstränderna.
Eridanus – ett tomrum i floden
Eridanus / Floden är en konstellation på himlen av det södra halvklotet. Konstellationen ligger 16 ljusår från jorden. I konstellationen ligger något mycket märkligt; Eridanus supertomrum (Eridanus super void). Detta är förmodligen ett av de största supertomrummen som existerar i universum, eller jag kanske ska säga att det är det största tomrum som vi vet existerar. Ett stort område med ingenting, eller ja inget som vi kan se och inget som vi ännu så länge vet vad det är. Det är dessutom ett område med relativt lite bakgrundsstrålning, en så kallad cold spot. Kan det vara så att det döljer sig ett svart hål i mörkret? Kan det vara en kanal till en annan tid? Kan mörk materia vara en annan dimension?
Anja Örn: Just nu och här (utkast till en film)
länk till filmen
Det finns en fond av en gemensam idé om ögonen som en direkt och sann väg in till själen. Om ögonrörelser som terapiform för traumatiska händelser och om ögon som kontaktyta för kärlek och närhet.
Det händer oväntade saker med livet och den egna identiteten måste omprövas.
Jag är förälder, de äldsta barnen är vuxna, den yngsta är fyra år med Downs Syndrom.
Jag hamnar i ett tillstånd där total inzoomning och total utzoomning måste ske parallellt.
Ett konstnärligt stickspår tar form. Det handlar om mig och min son och mina försök att förstå hans språkvaga tankar och känslor i det ordlösa kommunikationsrummet.
Just nu och här är den första delen i ett just påbörjat projekt. En undersökning i om jag via extraktion av allt utom ögonens rörelser kan nå en annan nivå av förståelse för min sons person och därigenom min egen varelse och identitet. När det inte finns några tydliga bilder om framtiden eller ens om den absolut pågående samtiden så letar jag intensivt efter nya sätt att förstå och tolka. Varenda dag är en utforskning av hur han tittar på och hanterar sin omvärld, och jag förstår att inga av mina facit eller framtida bilder är korrekta nu.
Sara Edström: I am a Pearl (video 1 min)
Jag kallar dem mina Midlife Crisis Pop Songs. Nån sorts musik är det väl. Men det handlar inte om det. Det handlar om att våga, att göra, att vända och att förändra.
I am a pearl
You are a swine
I can’t believe I threw something so precious of mine
Before you
I will never do
That again
So many times I had to pretend
That I am smaller than I am
I will never do
That again
You are a swine
I am a pearl
Never again I will give you anything that’s worth
Something to me
That will never be
Me again
I can’t believe it took me a half lifetime to see
That all the men
Are smaller than I am
I am a pearl
You are a swine
I can’t believe I threw something so precious of mine
Before you
I will never do
That again
Therese Engström: Jag sitter tryggt i båten (ljudverk)
Jag hade tänkt göra ett verk som skulle heta Vad har du på hjärtat, fiende? Ett verk som skulle ha handlat om att världen slits isär av vi och dom. Att vi, världen, behöver förståelse, förståelse, förståelse. För varandra. Att vi behöver bli mycket mer vi, mycket mindre vi och dom.
Rymden är glesbygd; utanför Jordens skyddande atmosfär är det tomt, svart och kallt i oändlighet. Kan vi då inte försöka samsas och ha lite mysigt, vi som lever här? Kan vi inte sätta vår tillvaro i perspektiv? Om vi sätter det i perspektiv mot rymden och dess ogästvänlighet – får du inte lust att mysa då? Känner du då inte att vi hör ihop, vi på Jorden? Så jag hade tänkt göra det där verket som handlade om att höra ihop och om att ha förståelse för varandra. Som handlade om hur sköra vi alla är. En del bara allra innerst inne, en del från insidan och hela vägen ut. Jag hade tänkt att det skulle bli lite roligt, så att det inte blev alltför banalt.
Men sedan kom ju coronan. Och allt blev liksom annorlunda. Den här pandemin som krossar familjers ekonomier, som gör redan fattiga och utsatta ännu fattigare och mer utsatta, som är farligast för redan sjuka. Jag tänker inte så ofta på Bibeln numera, men säga och tro vad man vill om Jesus, han visste vad han talade om när han sa: ”… men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” Okej. Förlåt den bibliska utvikningen, men dessa förbannade orättvisor, som häftar fast i mänskligheten och följer oss genom historien. Och som vi, vi bara vanliga människor, bara pillrar lite på för att lite grann avhjälpa.
Så det blev till slut en sorts text, och en inläsning, som handlar om hur en försöker hålla fast i någon sorts trygghet för en själv medan det runt omkring en blir allt otryggare. Och ja, det handlar också om svårigheten med ett ”vi” när en själv känner sig alltmer hotad.
Residency i Berlin
Som en del av projektet SamArtBete, med stöd av Postkodstiftelsen utlyste vi två residencyvistelser i Berlin under våren 2020 för en konstnär verksam i Norrbotten och en konstnär verksam i Västerbotten.
I samartbete med Institut Für Alles Mögliche
P g a corona-läget så har residencyvistelserna avbrutits, och vi erbjuder konstnärerna nya vistelser under våren 2021 istället.
De konstnärer som vi valde efter vårt Open Call är:
Lena Stenberg (Norrbotten)
och
Sandra Wasara-Hammare (Västerbotten)
Galleri Syster driver ett projekt som handlar om att hitta nya metoder för att utveckla konstlivet i norra Sverige. Det handlar om inre och yttre utveckling.
Norra Sverige behöver mer konst och kultur för att vara en relevant plats att bo och verka på. Norra Sverige behöver fler konstnärer och fler sätt för dess konstnärer att nå ut på den nationella och internationella konstscenen.
Det pågår saker i norr, konsten hittar nya rum och nya samarbeten. Konsten i norra Sverige befinner sig i en spännande utvecklingsfas just nu. Det satsas från många håll och skapas nya platser för konstens tillväxt och för möten mellan konst och människor.
Vi vill med detta projekt skapa förutsättningar för högkvalitativa konstprojekt och internationella nätverk för konstnärer från norr. Tanken är att en konstnär från Norrbotten och en från Västerbotten är på residency samtidigt för att även stärka nätverken mellan länen, vilket kommer att ytterligare stärka konstscenen i norr.
Recidencyvistelsen innebär två månaders vistelse på Institut Für Alles Mögliche i Berlin under våren 2020. Mars-april i ateljéerna Niederlassung resp. Zentrale.
Om Institut Für Alles Mögliche:
The Institut für Alles Mögliche is an artistic project that, by using experimental means, sets about questioning, scrutinising and probing the institutionalisation and presentation of contemporary art. To this end project spaces are opened, events developed and various artistic practices tried out. These, mostly playful experiments deal with interrogations of the ‘art space’, the operatings of the ‘project space’ and ‘exhibiting’ often in an ironic manner. The central concept is to develop spaces of possibility in which exchange and experiences can take place and space for artistic activity can come in to being.
The project can be understood as an organism, as an artistic attempt to find niches and to implant a non-commercial program into the commercial structure of the municipal sphere. It is intended to formulate a notion, a proposal, an approach on how artistic collaborations, collective learning and cohabitation can be constructed. The project tries to create an alternative, which opposes the economic utilisation of art, the artistic pressure to produce and increasing standardisation.
Projects that are realized within the institute are non–commercial and not market-orientated. We place great value on artistic practices and forms of expression that take place beyond art fairs and galleries. During our deliberately short events – the majority no longer than three days – experimental set-ups, unfinished concepts and playful approaches can be tried out and realised. The creations and projects that come in to being through these processes can work out uncannily but also fail spectacularly.
/Stefan Riebel
Projektet SamArtBete Residency är en del av ett större projekt som Galleri Syster driver tack vare stöd från Postkodstiftelsen.